Sitter och lyssnar på innebandy-föräldrar som pratar och diskuterar barnens innebandy-prestationer.
"vi missade ju första straffen" " då blir de ju tvåa i sin grupp"
Det låter så fruktansvärt seriöst hela grejen. Ungarna är ju inte så gamla.
Men kan det vara att ungarna ibland är tvingade till att leva föräldrarnas svunna barndomsdrömmar?
Jag vet såklart att det även finns föräldrar som bara är jäkligt stolta över sina barn väldigt engagerade i deras prestationer utan någon press alls. Det är bra.
Men det roliga är ju att de pratar om matcherna som om de själva spelat, som om de var med i laget och som om det var dom som missat straffen eller missade förstaplatsen i gruppen.
Det är hursomhelst underhållande att lyssna på dom när de försöker lägga fram sina egna strategier eller hur det var när de själv spelade som ung...
FrokenB.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar