Att förlora någon man älskar...

Jag har setat en stund nu och läst olika bloggar som har en sak gemensamt- de har alla förlorat en eller båda föräldrarna till självmord.
Det är fruktansvärt. Jag har gråtit och torkat tårarna om vartannat i en timme nu, jag kan inte sluta läsa om deras öden, om hur de har tagit sig vidare och om hur de bearbetar sin sorg.

Läs här en fin text

Jag blir helt mållös av dessa berättelser.
Försök inbilla er en sekund att plötsligt förlora en förälder, er trygghet och ert liv. Det bara försvinner, det finns inte längre, Mamma eller pappa bara är borta och kommer aldrig mer tillbaka.
Jag kan inte ens försöka förstå den verkligheten som många lever i.
Det behöver inte handla om självmord, det kan vara vad som helst som rycker undan någon vi älskar.
Jag tror att sorgen kan vara minst lika stor varesig det handlar om mamma eller om det handlar om hunden, alla är vi olika.

Men vad jag uppskattar mina föräldrar om än ännu mer nu när jag läst vad dessa människor har gått igenom. Vilken fruktansvärd tragedi. Att ens ta sig ur det levande är en gåta, jag vet inte om jag hade gjort det.

Jag får torka tårarna och se till att verkligen ta vara på varje dag, varje sekund.
Älska varje dag. Och håll aldrig någonting inom dig som du kan ångra att du aldrig fick sagt eller gjort.
Vi lever idag, imorgon finns inte för så många....
(självklart kommer "The Rose" med Bette Midler på radion nu, jag gråter lite mer.)