Bekräftelsen som tyvärr betyder

Tack för era fina kommentarer. Jag är självklart medveten om att jag inte är särskilt överviktig, men det handlar helt om hur jag mår men det ser jag att ni förstår också.
Det här handlar ju bara om mig själv och inte att jag tycker att det är fel att se ut som jag gör på bilderna, för så länge man mår bra så får man se ut hur man vill, såklart!
För min del har det en längre tid handlat om självförtroende, de senaste månaderna har jag märkt att jag drar mig undan att träffa folk. Jag är rädd för blickarna "oj hon har nog lagt på sig lite" och rädd för att synas på ett sätt. Jag undvek att gå ut på Juldagen just för att det är hemvändarkväll och folk man inte träffat på länge skulle syna en.
Det är så hemska tankar att det gör ont att berätta för er. Såhär har jag aldrig mått, jag har alltid varit sådär lagom nöjd med min kropp, för det har gått att skymma de små skavankerna.
Men på sistone känner JAG att det har gått utför, tyvärr.

Jag förstår att detta kan låta överdrivet och jag tycker själv att det är så, att jag överdriver. Men när jag slutar mötas av kommentarerna " vad fin du är" så slutar jag även tycka om min kropp.
Tragiskt att man ska behöva denna ständiga uppbackning, men är inte vi alla såna?

Men för att ändå få in lite positiva influenser i detta inlägg så är det ju på gång, och bara tanken på att jag kan må bra med min kropp i en bikini i sommar gör ju livet så mycket lättare.
Det kan bara bli bättre.
Allt är individuellt och detta, det är min historia.