I stundens hetta.

Läser jag om förlovning.
är det bara jag eller tas det för lätt på det?
Jag skulle kunna förlova mig med Andreas på stört, inget tvivel om saken.. Men jag har mina principer.
Har alltid tyckt att folk förlovat sig hit och dit och att det aldrig lett någonvart.. Varför förlovar man sig då?
Så folk som förlovat sig tidigt har liksom även fått den stämpeln av mig, att det inte kommer hålla.. förstår ni..
efter ett halvår, en månad så sitter ringar på fingrar.. varför har man så bråttom?
är det kanske en säkerhet, en säkerhet att ens partner inte ska fiffla runt när man ser en ring på fingret, ett" bevis" på kärlek? i många fall känns det faktiskt så.

Skulle man inte gifta sig inom ett år också?
Då lär man ju faktiskt vara säker på sina känslor och ta tag i livet, fånga dagen och leva.
inom ett år känns ju lite förlegat, men det är ju ändå med den du förlovar dig med som du lovar att leva med resten av ditt liv.

Det är klart att alla tror det när de förlovar sig.. sen att alla andra fattar att personerna i fråga är 14 och kommer göra slut om två dagar är en annan sak?

Det är tråkigt att det har blivit en grej att förlova sig, att man inte tänker mer på traditioner och känslor.

Jag är trött på folk som förlovar sig med varje partner.. en gång. kanske två!

Godnatt.
FrokenB- funderar vidare..