Jag tänkte försöka återberätta om mina månader i Göteborg.. och främst om ett exempel till chef som jag inte ens önskar min värsta fiende (eller ok det kanske jag gör..)
Jag började den 1 augusti 2007 på en restaurang i Göteborg. Det var Frölunda indians "egen" lunchrestaurang, jag hade drömtider 9-17 varje vardag och vissa matchkvällar.
De första veckorna kunde inte börja bättre, grym personal. 1 kille i köket, 1 tjej i disken, chefen och jag i kassan/matserveringen. Allt var bara så bra, chefen visade sig från sin bästa sida och erbjöd sig betala för ett par nya arbetsskor till mig och andra saker, jättehyggligt verkligen. Vi kom bra överens hon och jag, och resterande personal. Jag och disktjejen Hanna kom varandra nära och umgicks en hel del. Vi fnissade oss igenom jobbdagarna medan vi slet med disk och service.
Efter ca tre veckor börjar vi märka en annan sida av chefen. Vi får utskällningar för de allra märkligaste sakerna, exempel är att jag råkade glömma n tom ketchupflaska i hyllan där det står fulla ketchupflaskor.. hon vrålar och undrar "vem har ställt en TOM ketchupflaska här?!" Jag skrattar till och säger att det måste vara jag eftersom jag fyllde på i en annan flaska tidigare.
Hon ställer sig nära och undrar " jaha, hur tänkte du då??"
Vad säger man, jag blev chockad såklart..
En annan gång skulle Hanna( som hon gör varje dag) förbereda salladsbuffén och öppnar en stor konservburk med majs. Vad hon inte sett var att det redan fanns en öppnad burk i en annan kyl.
Varpå chefen självklart ska anmärka på detta och undrar bestämt om hon verkligen tänkt när hon öppnade burken med majs? Hon matar på med fler dumma frågor och skäller på Hanna som om det var fjärde majsburken hon öppnat fel.
Det går inte att förklara på vilket sätt hon skäller, för det är så otroligt svårt att få någon annan att förstå vilken känsla vi hade i dessa situationer, hon skrämde oss så pass mycket att vi till slut bröt ihop bakom hennes rygg ( på personaltoaletten) en efter en.. jag och Hanna byttes många dagar av att gråta av oss på toaletten.
Hanna orkade inte mer än 3 månader, och det är inte bara det. Att jobba för denna chefen var ingen lätt uppgift. Så Hanna slutade och vi fick en ny diskpersonal. Eftersom vi jobbade med hockeykillar, både a-laget och även juniorer så rekryterades en juniorkille.
Och med denna juniorkilles ankomst så blev jag ensam, och sedd som det längst stående på denna restaurang, vilket betyder att jag fick själv all skit..
Den disk som junioren hade sönder betydde ingenting, hon bara skrattade. Men var det jag som diskade och hade sönder något blev det hus i helvete och en hel del suckar med en blick som fick mitt självförtroende att rasa.
Hon fanns länge i mitt bakhuvud och gjorde att jag hade sån hemsk respekt och rädsla för chefer, varje gång en överordnad tillrättavisat mig har jag skakat och blivit så osäker och bara väntat på en riktig utskällning.
Jag stod ut hela min anställning med dessa ständiga påhopp och anklagelser, sen fick jag äntligen sluta.
inga mer tårar på spårvagnen på väg till jobbet, inga mer tårar förlorades på personaltoaletten.. inga mer utskällningar.
Det var en lättnad som inte går att jämföra. I did it.
En erfarenhet rikare, men var det värt det?
FrokenB.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar